Idag är en sådan dag... Allt känns fel.
Jag känner mig ensam, så ensam. Utanför i alla grupper. Vill hitta någon jag kan prata med, men det bär emot. Rösten inuti mig säger att de är irriterade för att jag är så negativ. Jag vågar inte klicka upp messenger, ett sms eller ett samtal. De kommer hata mig om jag klagar igen. Jag försöker att hålla humöret uppe och tycker jag gör ett bra jobb, men rösten i mig säger att så är det inte. Jag har ingen framtid, den stals ifrån mig, ligger begraven under jorden. Jag kan gräva tills fingrarna blöder, men kommer ändå aldrig, aldrig få tillbaka den.
Har t.o.m skrämt bort den människan jag trodde var min stöttepelare. Vet visserligen att det är en mycket upptagen person, men det har gått två veckor utan att jag fått svar. Givetvis vill jag inte tränga mig på, så jag vill inte... Skicka mer än ett mail.... Jag visste att jag aldrig skulle blottat min mörkaste hemlighet. Hon måste avsky mig nu och tycka jag är helt vidrig.
Så trött... Huvudet är så tungt. Sov länge idag, men det var inte nog. Vill sova mer, gärna hela dagen, veckan, året. Tills livet blir bättre, vilket det aldrig blir. Folk säger: "du har så mycket att leva för". Visst har jag det. Men jag har förlorat mer än vad jag har. Även fast jag varit lycklig under mitt liv har jag alltid styrts utav de mörka perioderna där jag mått kasst. Mina föräldrar som skiljde sig, nära släktingar som dog, vänner som dog, bråken, mobbingen, trakasserierna, anorexian, söndertrampat hjärta flera gånger om och så... Min mörka hemlighet och den händelsen jag inte pratar om...
Vid sådana här tillfällen känna självmord lätt, men...
Utöver den här mörka rösten, finns ett ljus i mig. Det är min positiva del, den som alltid vunnit i slutändan. Hur mycket skit jag än gått igenom så har jag alltid kommit ur det positiv och stark. Den här rösten jag har i mig, den är bokstavligen inte en röst, utan mer ett enormt mörker som väller fram, som styr mina känslor och tankar. Har sedan barnsben alltid haft den med mig, i tonåren eskalerade det totalt (för det var då mycket hände). Jag har aldrig dugit som jag är, för mörkret, monstret, har alltid kritiserat mig. Jag har lyckats ha distans till det här mörkret väldigt länge nu. Visserligen har jag blivit påmind om det emellanåt, men kunnat skaka av mig det. Men nu får jag dagar då det slår ner mig.
Egentligen är det väl inte sunt att kunna beskriva att man har ett mörker inom en, personlighetsklyvning kanske? Jag vet inte, är inte alls pålåst på den punkten så gör inga säkra uttalanden. Det enda jag vet är att jag vill leva mitt liv normalt. Jag ska ta mig ur det här, jag ska få ett fantastiskt liv och det ska levas till fullo!
// Patricia
