Jag är en mes. Det är sagt och jag känner redan hur magen börjar knyta sig. Jag kan linda in allt i fina ord, få mig att låta så vettig, modig, perfekt, men i själva verket är jag en liten mes, som gömmer mig bakom mina kunskaper, bygger en mur av det jag vet och står bakom den i alla tider, även om jag bara har ett argument som försvar. För jag är mesig. Frågar du mig om vi ska kolla skräckfilm kommer jag säga nej, och jag kommer komma med goda skäl till varför. Frågar du mig och skräckhuset på Liseberg kommer jag säga nej, och återigen kommer du få höra min förklaring. Om du frågar mig varför jag inte litar på mig själv. Så kommer jag tystna.
Jag kom fram till vetskapen att jag är en pseudotvilling till min storasyster. Min identitet som mellanbarn har med andra ord inte varit fastställd, utan jag har bråkat med min storasyster om hennes roll och plats i syskonskaran. Att min tonårstid bestod utav: "vem är jag?" om och om igen har fått en förklaring och jag är så tacksam! För nu ser jag ju allt i ett nytt ljus. Varför jag inte tror på mig själv, varför jag inte litar på mig själv. Jag har aldrig insett vem jag är. Vid 21 års ålder fick jag en roll given till mig, det var en underbar gosse som utnämde mig till hans mamma och jag har sedan dess blivit lyckligare och starkare.
Dessvärre har jag inte kunnat stå upp för mig själv ordentligt. Man går inte från supermesig och utan roll till en självsäker kvinna som vet sin plats i livet på en dag. Detta tar fortfarande tid, men jag går framåt för varje dag. Visste ni att jag bråkat med en kollega på jobbet? Högt och öppet. Har aldrig haft modet till att göra det förut, men jag har gjort det. Jag stod upp för mig själv och stod för en gångs skull inte tyst och tog emot allt, jag försvarade mig, och inte försiktigt som jag kunde göra när det började bli nog, utan med säkerhet och i slutändan ilska istället för tårar. Jag vet inte vad ni anser om det här, men i min värld är ilskan snäppet bättre än tårarna, i varje fall för mig som gråtit mig igenom mycket i livet.
Det är absolut svårast att stå upp för mig själv inför familjen. Vid det här laget är det väl ingen överraskning att jag är en super-pushover som gjort folk till lags, visst har jag kunnat säga till, men när det inte har respekterats har jag liksom låtit det fortgå. Jag gläds över att jag börjar våga visa mig starkare inför min familj, jag är också glad över den respons jag fått. Det är alltid svårt att acceptera förändringar, speciellt när jag nu spelat min osäkra roll i över 20 år, men jag känner mig välbemött och finner stöd i situationer där jag annars skulle fallit.
Visst, jag faller fortfarande och jag viker undan, men lite som lite börjar jag förändras. Jag börjar våga säga de ord som var tankar (även fast jag fortfarande tänker på andras välmående och inte blurtar ut exakt allt som dyker upp), jag börjar våga göra saker som jag verkligen vill göra (plugga, sluta på jobbet) och jag vågar stå upp för mig och min familj. Att Jayden är vår son, att jag och Marcus tar beslut för honom och att med vårt nästa barn kommer vissa detaljer bli annorlunda.
Varför skriver jag det här? För att det finns andra mesar som jag, som inte finner sig själva utan gömmer sig bakom sitt mesiga skydd. Hjälp er själva! Våga resa er upp, våga ta klivet mot ett modigare liv (som oftast innebär att du kan göra mer än förut!), våga be om hjälp. För ärligt talat är be om hjälp, erkänna sina brister, något av det modigaste du kan göra.
// Patricia
Kommentera