Jayden vaknad vid 2 tiden och kräktes. Det enda jag kunde tänka på när jag tog honom var inte att han spydde ner hela mig, hur äckligt det var. Det var hur varm han var och att nu skulle jag förlora honom. Gårdagen var nämligen inte helt perfekt. Vi hade båda sovit dåligt och var båda vresiga. Jag var inte den perfekta mamman för hans del utan förlorade mitt humör. Jag har aldrig låtit mitt humör gå ut över Jayden, men vetskapen att jag var arg på honom, en liten människa som inte förstår, gör att jag skäms som en hund. Och jag trodde att jag blev straffad för att jag inte var tacksam nog.
Jag höll om honom, duschade av honom och gjorde annat nödvändigt. Hela tiden var han trött och låg mot mig. Inte ens brösten lockade honom, han orkade inte. Hela tiden gnagde det inom mig. Jag pratade med Marcus och vi tempade honom. 39,1 grader. Så rädd jag var. Vi valde att avvakta situationen. Visst var han trött och matt, men vem hade inte varit det när man vaknat mitt i natten för att spy? Jayden sov resterande natten i någorlunda lugn och ro. Han vred sig lite då och då och verkade ibland ha svårt för att hitta en bekväm sovställning. Jag låg vaken länge innan jag kunde somna och jag vaknade ofta efter det för att jag ville höra honom andas. När jag inte hörde honom fick jag panik men så fort det där lilla suckandet kom visste jag att han var ok.
Visst är jag en redig hönsmamma? Så överbeskyddande och ängslig. Idag när Jayden vaknade hade han fortfarande feber, 38,6 grader, men hans humör var som omvänt. Han lekte, härjade runt, skrattade och hade skitkul! Han åt dåligt men jag hade förståelse för det, det är svårt att äta om man mår lite krasst. I vilket fall kan jag inte släppa tanken på att mitt dåliga humör blev straffat genom att Jayden blev sjuk. Jag vill förtjäna honom, jag gör mitt bästa för att vara en god mamma och jag vet att jag inte är i närheten utav perfekt.. Jag har ett jobb som håller mig hemifrån 11 timmar om dagen, som inte ens är regelbundet så att han kan få lugn utav det. När jag är hemma är jag trött och inte alls lika engagerad som när jag är ledig. Så fort jag är ledig försöker jag inte ens kompensera min bristfällighet utan leker på med mer energi än vad jag gör på vardagarna.
Jag har en känsla utav att jag suger.
Nu står jag inför natten igen och vill inte riktigt sova. Om jag inte sover kommer det inte hända, eller hur? Men dagen har varit bra, jättefin och mysig. Han gick åt motsats håll på morgonrundan, vände sig om när jag ropade för att vinka och säga "hej då" och fortsätta åt sitt håll. Knasboll. Så mycket lycka han ger mig. Såklart att det måste komma in tråkiga känslor i det hela, annars hade jag aldrig uppskattat honom så mycket som jag gör. Jag vet att Jayden är ett lätt barn att ha och göra med, vi får jämt komplimanger för honom för att han är så lugn och lätt, därför skäms jag mer när mitt humör blir vresigt...
Men. Jag är långt ifrån ensam att känna så här. Otillräcklig, oduglig, världens sämsta mamma. Men brudar! Vi är bäst! Vi försöker vårt bästa och våra barn kommer minnas våra fina stunder ihop! Som när jag sjöng "baby mine" medan Jayden lyssnade på mitt hjärta, eller när vi lekta tittut i badkaret. De fina stunderna etsar sig i hjärtat medan de tråkiga kommer blåsa bort. När Jayden ser tillbaka på sin barndom kommer han se mitt röda hår och mitt skratt, som är så likt hans. Och jag kommer alltid se på honom med den mest älskvärda utav blickar som talar om för honom att han är min underbaraste son och att inget kommer ändra det. Inga dåliga dagar, inga dåliga nätter. Inget kommer ändra att få mig är han världen.
// Patricia
Kommentera