En ettåring som får en egen i-pad, ungdomar som får tonvis med elektroniksaker och märkeskläder, vuxna som suckar när de inte får en julklapp de väntat på. Så ser världen ut! Jag är rent ut sagt skitledsen över att Jayden växer upp i en sådan ha-hets. Jag ska ju försöka lära honom tacksamhet, att man ska uppskatta det man har och så visar omvärlden att man ska ha allt och helst nu! Fan, stanna upp en stund!
I vår familj har vi satt stopp vid 1000 kr, det är vad vi lägger på Jaydens julklappar. Låter rätt så mycket just nu, när han är liten, vilket det också kan vara. Förra året valde vi att köpa ett lite dyrare halsband till honom och i år valde vi att köpa en massa smått såsom ritpapper, kritor, duplo osv. Vi har satt en gräns för att det inte ska bli att vi går och köper en ny TV och ny dator samma jul. Inte för att vi har problem med pengarna (fast, just nu är det ett stort skäl när jag lever på studiestöd :'D), utan för att Jayden ska veta att man kan inte få allt, lite får man faktiskt kämpa sig till själv!
Just nu känner jag stor frustration inför alla julklappar som ligger och dräller omkring här i hemmet. Det här får mig att låta extramt otacksam men någonstans får det vara nog! Jayden är släktens första bebis på ett flertal år. Han är ett första barnbarn för alla våra föräldrar, första barnbarnsbarnet för alla våra mor- och farföräldrar och även första barnbarns barnbarnet för min gammelmormor. Vissa sköter det här med presenter utmärkt, vissa kommer med, vad som känns som, tretusen paket. När man vänligt försöker påpeka att platsen inte riktigt finns, att vi kan ta lite mindre presenter nästa år, så får man svaret att man minsann får anpassa sig... Att vill vi inte ha något får vi göra oss av med det själva.
Alla tre jular är nu firade och Jayden har bra mycket mer saker nu än förut. Visst räknar jag med att han ska få endel julklappar, men... Kan ni förstå mig om jag säger att det materiella tar över julen? När min mormor satte gränsen på att vi bara fick ta med oss tre julklappar var när vi skulle fira jul med henne gjorde hon något genialiskt. Julklappsutdelningen gick smidigt, det var kul eftersom att vi slapp sitta och vänta länge (vilket alltid var hemskt som barn när kusinerna fick hundratals julklappar och man själv satt med två-tre stycken) och själva öppnandet var också över snabbt. Därefter satt vi och pratade, lite om våra klappar, men mycket om annat. Julkänslan var inte som den var som förr, den kändes bättre. För vi fick mer tid till gemenskap, samtidigt som vi fick presenter att glädjas över.
För tro mig inte fel, det är kul med presenter! Det var jättekul att se Jayden skina och vilja ha mer presenter att bygga berg med (för öppna var ju inte kul, haha xD). Det var fantastiskt att slå upp mitt stora paket och hitta en glassmaskin. Men i ha-hetsen känner jag att gemenskapen åker åt sidan och att hela julen handlar om klapparna. Mitt i tävlingen om vem som kan ge Jayden flest julklappar, vem som köper möblerna som får inreda hans rum, glömmer folk att den lilla människan Jayden vill ha mer än paket. Jayden ville ha vår gemenskap, vår kärlek. Presenterna sket han högaktningsfullt i, han använde dem som klossar och byggde berg. Det som fick igång Jayden var oss, vår gemenskap. Han ville busa med alla, gosa med alla, han t.o.m pussade tomten!
Jayden är ännu för liten för att förstå innebörden med alla klappar han får, men han växer snabbt och redan nästa år kommer han kunna förstå all hets, att man ska ha mer och mer och mer... Kan vi inte fram tills dess göra en vändning? För hur mycket jag än kan prata med Jayden om att julen är mer än presenterna, så kommer det inte väga lika tungt om han år efter år kommer få tre bagagutrymmen med paket. Barn gör som vi gör, inte som vi säger åt dem att göra. Låt min lilla gosse få endel och längta lite efter annat. För längtan och drömmar gör mycket för oss. Det är drömmen om läraryrket som får mig att orka med skolan (som bitvis är tung och seg), det är längtan efter ett hus som får mig att vrida och vända på mynten så att vi varje månad kan spara undan lite. Drömmar och längtan gör honom gott, ta det inte ifrån honom genom att ge honom allt från första början. Snälla.
// Patricia
Kommentera