Emellanåt upplever jag livet som lite jobbigt och besvärligt. Sedan barnsben har jag lidit utav svår prestationsångest, det var så illa så att när jag gick i grundskolan grät jag om jag inte fick alla rätt. När jag då fick sitta i samtal med min lärare och föräldrar och höra att det är ok att inte ha alla rätt så bestämde jag mig för att slappna av. Tyvärr resulterade detta i att jag istället fick höra: "Men vad har hänt? Du som alltid är så duktig" vilket matade ångesten. Under högstadiet orkade jag inte bry mig utan tog de resultaten som jag fick. Så länge de inte var under VG så kände jag mig nöjd med min prestation. På gymnasiet hände en magisk förvandling som gjorde att MVGna började rasa in och för första gången på flera år kände jag mig på topp.
Tyvärr jagade ångesten mig dock fortfarande. Jag fick kommenterar om mina kursval (därav valde jag bort en rolig kurs mitt första gymnasieår och tog istället kemi), gliringar om hur jag borde fått mer poäng och så vidare och så vidare. Det var tufft för mig att höra att jag skulle prestera bättre, när folk i min omgivning fick sämre resultat och inte fick samma uppmaningar. Det gick upp för mig att mitt förflutna skulle alltid jaga mig. Den duktiga flickan med alla rätt skulle för alltid vara med i folks minnen och det var henne de jämförde mig med. Jag jämfördes med ett jag som kändes avlägset och främmat, det var ju trots allt över ett halvt decennium sedan jag var henne.
Något annat som flickan med alla rätt alltid gjorde var att le. Uppenbarligen var hon den gladaste skitungen i stan och hon fick smeknamn som "solstrålen" och liknande. Saker och ting förändrades och leendet dog ut. En jobbig pubertet där prestationsångesten jämnt fick mig att må dåligt gjorde mig dessutom rätt så lättretad och fräsig. Än idag om jag säger emot får jag höra hur snäll jag var förr, och nu snackar vi om en liten flicka som andades för ett decennium sedan. Att jag vuxit upp sedan dess verkar inte höra till.
När man lyssnar på folks historier om mig som riktigt liten verkar de overkliga, när de berättar om min jobbiga tonårstid verkar den överdriven. Jag var ju där. Jag förklarade varför jag slutade vara glad, varför jag slutade prestera, men det enda jag fick höra var att det inte var skäl nog.
Än idag går jag i vissa sällskap runt som med stelhet i kroppen. Jag tänker på mitt humör, mitt tal, vad jag gör, låter bli att göra m.m. Jag är väl medveten om att allt jag gör granskas och jag agerar därefter. Jag har blivit anklagad för att ha dålig humor och försöker därför medvetet få in lite skämt. Att då mötas med spydiga kommentarer gör att jag inte vill skämta alls. Jag försöker hjälpa till med saker som ser ut att behöva göras, men när jag hela tiden verkar göra fel så vill jag backa undan. Och när humöret efter flera gliringar och kommentarer vacklar till och jag får höra hur jag alltid är så jävla butter, då har jag bara lust att gå bort från allt och sitta själv. Gråta en skvätt och beklaga mig över hur jag aldrig blir bra.
Jag läste i en tidning om hur vi ska släppa på våra perfektionskrav, duga precis som vi är, vilket jag blivit bättre och bättre på sedan Jayden kom. Men när kommentarerna haglar in. Hur jag ser tjock ut, hur jag aldrig rör på mig, hur jag egentligen ska kunna ta alla pass jobbet erbjuder mig, samtidigt som jag pluggar och har min familj. Ja, då orkar jag inte. Det är ju inte ens för min skull längre som jag försöker vara perfekt, det är för min omgivning och är inte det det sjukaste? Är det inte min omgivning som ska älska mig som jag är?
Ska vi inte alla bara kunna släppa våra perfekta yttren och visa vilka vi egentligen är? Jag är en underbar mor, men jag sitter ibland och läser fastän jag borde leka med min son. Jag är jätte duktig på mitt jobb, men jag vill inte gå in och jobba mer än nödvändigt för jag tycker det är jobbigt. Jag har en alldeles imperfekt kropp, men den bar och födde min son och det gör den perfekt!
// Patricia
Kommentera