Jayden är nu 15 månader, en underbar ålder. Han lär sig, utforskar, springer runt, försöker få fram ord och meningar ("Hej Stitch!" var hans första mening. Stitch är en utav mina föräldrars hundar...). Och hur nöjd jag än är med tillvaron just nu så kan jag inte hjälpa att känna det äckliga suget. Jag vill ha fler barn.
Jag har tidigare sagt att vi ska vänta tills Jayden är runt 3, ett beslut jag tagit efter att ha läst lite psykologi. Det är väldigt omdebatterat vilken åldersskillnad man ska ha på sina barn, vissa tycker att det ska ske så tätt som möjligt, så att barnen kan leka med varandra och ha glädje av varandras sällskap, andra vill ha en större åldersskillnad så att det äldre syskonet är mer självständigt/kan hjälpa till mer/göra saker själv osv. Anledningen till att jag valt 3 år är för att vi läste om barn och syskonskap när jag läste psykologi och då hade psykologorna kommit fram till att tre år var den idealiska ålderskillnaden, för då skulle barnen inte krocka i sina utvecklingsfaser och således inte känna att de behöver konkurrera om uppmärksamheten. En konkurrens om uppmärksamhet kommer ju givetvis uppstå ändå, men det behöver möjligen inte ske i en utvecklingsfas där extra uppmärksamhet och närhet är nödvändigt.
Men det är självklart inget fel med att barnen kommer tätare! Jag och mina syskon har två år emellan oss och de flesta jag känner har sina syskon med det intervallet. När åldersskillnaden blir mindre än 2 år börjar jag rynka på näsan. Jag ansåg att det var viktig för min kropp att återhämta sig efter sin graviditet, därför fanns det inte på kartan att försöka igen inom det första året. En graviditet är tuff och jag vill vara rättvis mot min fantastiska kropp som, inte bara bar och födde Jayden, utan också nästintill återgått till vad den var förut. Slappare mage och bröst räknade jag med <3
Det har givetvis varit diskussioner om syskon, de flesta är helt inställda på att Jayden ska ha syskon och det har börjat påpekas att det börjar bli dags för ännu en skrutt nu. Åh andra sidan finns det en minoritet som är nöjda med att bara ha Jayden, men det är som sagt en minoritet, och skälet till att Jayden ska vara ensambarn är luddigt. Det är jätte kul att folk vill se oss med fler barn! Någonstans måste vi ju ha lyckats om de vill att vi ynglar av oss mer?! Men jag bestämmer gärna själv när det sker. När jag nämner 3 års åldersskillnad blir det i stort sett alltid diskussioner (förutom med en väninna som nickade och sa att hon läst detsamma). Det är prat om att barnen inte blir vänner om de har för stor åldersklyfta, att de kommer inte leka ihop och sådant.
Min kommentar är då alltid: "Jag skaffar inte barn för att Jayden ska få en lekkompis!", och det brukar faktiskt tysta folk en stund! För visst är det så, att man vill att barnen ska leka ihop, det är klart jag vill se duktiga storebror Jayden hålla en liten syster/bror i handen och gå snällt längs gräsmattan? Men lika lite som jag skulle peka ut en unge på skolgården och säga: "Lek!", lika lite skulle jag tvinga mina barn leka ihop. För du väljer inte din familj. Man älskar i de flesta fall familjen till döden och man kan umgås ihop, men man behöver inte bli bästisar. Det kommer låta sjukt själviskt, men jag vill ha syskon till Jayden för min skull, sedan vet jag att han kommer uppleva fördelar och nackdelar med syskon, jag är trots allt själv storasyster och lillasyster, så jag vet att gåvan med syskon är lika mycket en förbannelse.
Fast när folk får ordföret tillbaka igen brukar det ljuda om att ju tätare man föder barnen desto större är sannolikheten att de kommer överens och leker ihop, det är bättre för dem om de blir så bra vänner! Visst, vill folk så får dem! Men jag vill göra så här! Och ingen har rätt att säga till mig att skynda fram ett syskon! Farmor, moster, gammelmormor, ingen. Sedan är jag en sådan idiot som tror att åldern inte är det stora bekymret när det gäller barnens vänskap. Jag har sett syskon med 1 - 2 års mellanrum som avskyr varandra och jag har sett syskon med samma åldersintervall vara superbästisar. Själv har jag jätte god relation till mina två yngsta systrar, och vi har 8, respektive 10 år emellan oss! Utvecklingsmässigt har åldern varit en stor hjälp, jag har kunnat förbereda mig inför tänder under amning och kunnat barnsäkra i ungefärlig tid innan det började dras i lådorna, men när det kommer till relationer är ålder en luddig siffra som vi gör bäst i att glömma. Nu säger jag ABSOLUT INTE att pedofili eller dylikt är ok! Men när det kommer till syskonskap och vänskapsrelationer så är det väldigt tråkigt att sortera ut folk pga ålder.
Men! Bort med allt tråkigt tjafs som jag behövde skriva ur mig. JAG LÄNGTAR! En gravidmage, alla sparkar, shoppa riktigt små barnkläder igen, kolla syskonvagn, låta Jayden känna på magen, berätta för familj och vänner om den nästkommande... AAAAH! Så som det ser ut nu vill jag vänta med att få ett barn tills jag gått åtminstone ett år på högskolan, så att jag hinner känna ett tag om jag trivs på linjen och om jag fixar det med ett barn. Eftersom att jag nyligen fixade skola med 75 % arbete, barn, hund och man så känner jag mig positivt inställd inför kommande studier. Har även chattat med andra lärarstudenter och många har 1 - 2 barn och anser att de klarar sig bra!
En annan faktor som spelar in är barnets far, han måste också vilja lika mycket som jag. Skulle aldrig vilja tvinga honom till något. Han vet mina tankar och planer men innan något börjar göras så vill jag diskutera det djupt och länge med honom så att vi båda är med på noterna och viktigast av allt: Så att båda vill!
Men nr. 2 kommer förhoppningsvis under 2016, om jag får som jag vill <3
// Patricia
Kommentera