Jag talar väldigt sällan om förskolan som förskola, utan som dagis. Gammal vana sedan jag själv tultade till dagis för hundratals år sedan. Mamma brukade ta med oss till dagis på morgonen och hämta oss på eftermiddagen. Ibland jobbade mamma länge, så att jag var ett utav de sista barnen på dagis. Trots att det var så länge sedan minns jag känslan som om det vore igår. Personalen som packade ihop, hur jag knappt ville leka med något för jag märkte att det inte var uppskattat och det ständiga kollandet mot klockan, ibland följt av mutter om att "passa tider". Jag har inga onda minnen av mitt dagis, jag älskade att vara där och jag älskade mina vänner, men. Jag föredrog att vara med mamma.
Trots att jag var populär och omtyckt på dagis, trots att jag hade många vänner, trots att jag älskade att leka med dem, så ville jag hellre vara hemma med mamma och mina syskon. Det är säkerligen något biologiskt som påverkade mig, för det var mer kaos hemma (det vill säga tre snorungar som bråkade om allt xD) än vad det var på dagis. Med detta starka minne i min kropp kan jag inte bli annat än förfärad när jag ser folk lämna sina barn för att sedan gå hem och sitta hemma.
Nu pratar jag inte om sjukskrivna, inte om arbetssökande som har, i vår kommun, rätt till ett antal timmar i veckan. Jag pratar om folk som inte arbetar för dagen, men har sitt barn på dagis ändå. Jag vet inte hur det är i andra kommuner, men där jag bor får man inte ha sitt barn på dagis om man själv är hemma. Jag som studerar har rätt att ha Jayden på dagis fulltid, trots att jag ibland inte har skoltid inplanerat på schemat. Dessa dagar är till för självstudier, vi är beräknade att studera 40 timmar i veckan och den tiden har jag rätt att ha Jayden på dagis. Men! Så fort Marcus kommer hem, dvs, så fort han slutat för dagen måste Jayden hem. Och detta är inget måste för oss, det är en självklarhet! För vi vill givetvis umgås med vår son!
"Men han har ju så stora fördelar av att vara på dagis!". Ja, det har han. Han lär sig väldigt mycket om socialt samspel, att respektera barn, lyssna på andra vuxna än oss, umgås med andra vuxna än oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte lära honom, och där fyller förskolan in alldeles utmärkt! Men han är vår son och umgänget vi har ihop är viktigare än umgänget han får på förskolan, speciellt i den åldern han är i nu. Vi ska dela våra liv med honom, relationen med oss är bra mycket viktigare än de han skapar på förskolan, som håller i några år (vissa håller livet ut dock, har fortfarande barndomsvänner från dagis :)).
Vissa menar på att de behöver barnfri tid, att dagis hjälper dem med det. Fine, jag kan köpa barnfri tid, men förskolan är inte till för att du ska få vara ifred, den är till för att du ska kunna jobba, studera, söka sysselsättning. Vill man ha lite barnfri tid får man fixa barnvakt på annat håll, för dagis är faktiskt inte till för att man ska kunna dega på soffan och kolla på Greys flera timmar i sträck.
Min son är det absolut finaste jag har och jag är väldigt ledsen över att vi inte kan umgås mer än vad vi gör. Låta honom stanna längre på dagis är uteslutet, vi får inte, vi vill inte och jag har svårt att förstå hur folk kan vilja lämna bort sina barn flera timmar i veckan när de inte gör något speciellt. Våga inte komma och säga att ni gör nyttigt, städar och sånt, jag köper faktiskt inte det. När ni skaffade barn visste ni vad som väntade: 18 års ansvar, 18 år där du inte kan städa utan att bli störd. Jag har fått diska medan Jayden leker med kökshanddukarna, lagat mat medan han tuggat på en potatis (rå....), dammsugat medan han ställt sig och gjort en Marilyn över dammsugaren. Det var ingen som sa att barnlivet skulle bli lätt, men man får ta sig i kragen och fixa det!
Kom inte heller och säg att om jag ändå inte ägnar någon uppmärksamhet åt honom (eftersom jag samtidigt gör annat) så kan han lika gärna vara på dagis och få uppmärksamhet. Eh, ursäkta? Har ni sett hur en normal förskoleklass ser ut? Ett tiotal barn, minst, uppdelat på kanske 2 pedagoger. Det är kanske ungefär fem barn per pedagog, om ni för fem sekunder tror att pedagogerna hela tiden kan ge sin fulla uppmärksamhet till ett barn så tror ni fel, det finns absolut inte tid för det. Så vad är bättre? Diskande och nynnande Patricia med en Jayden som sjunger (=skriker, för sjunga är inte hans starka sida) eller en Jayden som trippar runt på dagis där han delar på sin vuxne med flera andra barn? Shit, med uppmärksamhetsargumentet kan man ju ifrågasätta hur folk klarar av att ha mer än ett barn om det konstant ska ha uppmärksamhet.
Med detta vill jag alltså säga: om du jobbar/pluggar/arbetssöker/har någon annan sysselsättning som är godtagbar, ha ditt barn på dagis, och ha gott samvete! Pedagogerna är ljuvliga på de flesta ställena och de älskar barn! Men om du är hemma om dagarna och ändå lämnar din juvel till dagis.... Tja, jag ifrågasätter dig och ditt sätt att tänka. För mig är Jayden allt, jag har inte honom på dagis en minut längre än vad som behövs.
// Patricia
Kommentera