Monstret....
Det som alltid vakat vid spegeln, tätt ihopslingrad vid min sida, en vidrig anorektisk varelse som alltid bär en överlägsen blick och ett elakt leende.
"Du är fet"
"Oj, fem kilo större idag eller?"
"Gravid igen?"
Jag brukar inte kolla, vägrar låta den kontrollera mitt liv på nytt, utan sveper blicken över sånt jag är nöjd med. Mitt hår, som lägger sig så fantastiskt. Mina ögon, Jaydens ögon ("You have your mothers eyes"). Resten ägnar jag inget intresse åt, jag ignorerar hur monstret sliter i min mage och flinar, ett grin som växter om jag för en mikrosekund ger in oss ser mig själv som den ser mig.
Jag har trängt in monstret i spegeln, innan bodde det i en tonårsflickas kropp. Aldrig var den nöjd. Hur smal jag än var så spann den aldrig belåtet utan gav mig blickar av avsky. "Ingen lunch idag".
I huvudet hade den full kontroll, men ingen egen skepnad, det behövde det inte, jag var ju värden, den aldrig perfekta värden. Behövs ingen kropp då. En dag blev jag omruskad så hårt så att mörkret kring ögonen skingrades och jag såg ljuset från en ängels ögon. "Du är bra!". Jag är bra! Jag tog mig upp, tog kontroll och tvingade den ifrån mig. Spegeln dög, jag kunde inte döda, bara förskjuta.
I flera år har vi levt så här. Jag kunde ibland le och tycka synd om benranglet, vilket olyckligt liv att aldrig bli nöjd. Men nu går det inte. Graviditeten tvingade mig att ignorera den igen för nu skulle den inte bara skada mig, utan mitt barn. Jag var rädd. Mod hade räddat mig.
Nu står vi här igen. Den är kvar i spegeln och jag står tätt intill den och ser allt. Magen som bar min son ("den är tjock och putar!"), mina bröst som pliktvilligt förser min son med mat ("de hänger och har bristningar"), mina ben som bar mig genom stressiga jobbtimmar, som gjorde mig till drivens drottning ("hur fan kan de ha bristningar?! Så tjocka de är!"), min rumpa som alltid varit en stolthet ("Stor som månen ju!"). Monstret är snart mer än paranteser. Jag gråter. Smärtan väger ner mig.
Varför har den inte svält ihjäl? Varför har folk envisats med att mata den? Den har girigt sträckt ut fingrarna efter allt den kunnat fått fatt i. Varför kan jag inte döda den? Döda dig? Om du är en dig, du kanske snarare är en mig?
Snart är du nog det. Det saknas ett par händer på mina axlar. Det finns ingen siluett intill mig som försöker framhäva varje imperfektion. Det är mina händer som rör mina ben. Det är mina fingrar som trummar mot magen och visst är det mitt hår som brinner mot det svullna ansiktet. Det är mina röda och skrämda ögon i spegeln, men det är monstrets genomträngande blick.
Min blick.
// Patricia
Kommentera