För ovanlighetens skulle tänker jag lägga upp två inlägg på samma dag, för jag fick endel djupa tankar. Har precis lagt om en liten pojke som kom utrusandes ur sovrummet, som avbröt mig i mina nostalgiska tankar som, som sagt gått ifrån gamla serier jag kollade på som liten till bloggen, där jag först skrev ett inlägg och sedan läste mina gamla. Shit vad jag saknar att vara gravid! Den magen var underbar att ha <3 Jag skrev ju dessutom något helt fantastiskt!
"Som gravid har jag verkligen lärt mig på allvar vikten i att längta, jag vill bara få ut min lilla, nu, på direkten, men jag klappar på magen och tänker: "Vi har hela livet när du kommer... Och jag har dig nu, även om vi inte kan se varandra"." - Patricia, 2014
Så jäkla vackert... Och jag som var så trött när jag gick över 13 dagar! Jag hade ändå lite innanför pannbenet!
I vilket fall... Facebook och andra sociala medier ger mig tillgång till vänner och bekantas liv. Det mesta man ser är ju uppgångar, för nedgångarna vill man sudda ut för att ge fasaden utav ett perfekt liv. Säger folk i varje fall. Jag skriver inte om negativa saker för att det låter så jävla trist, är det däremot något folk kan skratta åt brukar jag bjussa på mig själv och lägga upp det ;P Just nu är det många som är gravida och många som börjar bli vuxna, köper hus, förlovar sig, gifter sig. Det är djävulskt frustrerande när man själv vill göra allt det där... Och så har man satt sig i skolbänken igen.
Jag vet, jag vet! Det är en sjukt bra investering att plugga, jag sätter den där smarta hjärnan på prov och jag kommer under de här 4 åren formas till en fantastisk lärare. Visst kunde jag börjat plugga tidigare och således blivit klar tidigare och således även påbörjat det liv jag velat ha med hus, massa barn och giftermål lite tidigare, men nu hade jag tre år efter studenten där jag tappert jagade min förra dröm om djurjobb och insåg att kombinationen djur och lärare skulle innebära flytt, vilket jag inte haft något emot förut, men som jag inte längre vill. När Jayden föddes insåg jag hur viktig familjen är, för den kärlek jag känner för honom måste ju min mamma känna för mig.
Jag vill även tro att dessa tre år varit nyttiga för mig. Mitt jobb har gett mig underbara kollegor, hade jag gått direkt vidare till högskola hade jag aldrig lärt känna dem. De hade tagit emot mina beställningar och aldrig fått veta vem jag är. Jag är glad att jag känner dem, jag älskar dem otroligt mycket. Dessutom hade jag nog aldrig fått Jayden om jag pluggat istället för jobbat, så jag ångrar verkligen inte de här tre åren efter studenten, även om jag just nu är arg på mig själv att jag inte varit mer effektiv.
För när jag ser alla andra runt omkring mig rota sig, ja, då vill jag också! Alla gravidmagar får mig att längta som en galning efter en till bebis, som om inte längtan är stor nog utan att se gravidmagar, när jag ser dem blir jag helt.. AHH! Det ser ju så fantastiskt ut! Och mysigt! Och när jag ser bröllop och förlovningar! Dessa glada kyssbildar och ringarna! OMG! Marcus och jag kommer se så fantastiska ut ihop, ett vinterbröllop kanske? Med en blå brudbukett? Klart jag längtar!! Jag älskar ju mannen, jag vill att vi knyter ihop våra band och delar samma efternamn, är jag konstig som längtar? Och vi ska inte snacka om hus! Herregud, jag har ju sparat i snart ett helt årtionde! Vill ju dock inte skaffa hus förrän vi rotar oss och vet var vi hör hemma och var vi vill vara. Vi vet ju precis vad vi vill ha... Jag är en extremt svartsjuk typ, har alltid varit och jobbar på att få bort den här äckliga känslan. Jag vill ju också... Jag kämpar så hårt... Skola i fyra år, det är inte lätt att sätta upp sig för något sådant! Skuld på upp mot en halv miljon, det är inte heller lätt att leva med. Fyra år i skolan innebär fyra år där vi inte kan skaffa barn (Gravid med studier, fungerar nog, spädbarn med studier, svårt att säga om det kommer fungera, svårt nu med bara Jayden...), vi kan inte gifta oss (okej, vi kan, men vi vill gärna ha ett någorlunda fint bröllop och sådana kostar...) och vi kan inte köpa hus (ingen lånar ut till oss när jag är studerande).
Så ni ser, min lärardröm är något av en mardröm. Det är en fyra års lång vandring, fyra års ytterligare väntan, och vad säger att vi kommer göra allt efter exakt fyra år? Bröllop kanske dröjer ytterligare 4 år? Hus kanske 5, 7 år? Barn... Vem säger att vi kommer ha lätt för att bli gravida igen? Jag vill ha allt nu, fastän jag vet att det är helt orimligt. Jag vet att vi kommer få ett helt jävla fantastiskt liv med allt vi önskar oss och jag vet att det kommer vara så otroligt tillfredsställande när allt väl faller på plats, för då kommer jag ha kämpat i flera år för det. Likförbannat är det fortfarande jobbigt att se hur alla andra i min ålder får ihop allt precis nu. Jag behöver lära mig och jämföra på mer lika vilkor... De kan göra allt nu av simpla anledningar: de har gjort andra val än mig. Jag valde högskolan, en högre utbildning, en utmaning och möjlighet för mig. När jag är klar kommer jag ha världens viktigaste jobb, och jag kommer kunna vara stolt över mig själv. Jag kommer kunna ge min familj allt jag vill ge dem. Så just nu får jag bita ihop och se målet istället sidolinjen.
// Patricia
Kommentera