... Är bra mycket svårare än det låter! På gymnasienivå, där sättet att skriva på var inlärt sedan barnsbarn? Där hade självstudier varit skitenkelt! Nu på högskolenivå märker jag att självstudiebiten är så himla viktig, så jag kan inte halka efter, vilket jag gjort nu när Jayden legat sjuk. Jag trodde att hela den här veckan när jag har självstudier skulle bli rätt så lätt, jag har två uppgifter som jag gett 2,5 dag till att få klart, resten av tiden kunde jag läsa lite litteratur och ta det lugnt. Under dagens gång, när jag läste om nästkommande vecka, insåg jag att det skulle vara helt omöjligt för mig att få någon chilltid överhuvudtaget. Det är mycket som ska göras, så även om de kallar den här veckan för "möjligheten att ta igen sig om man hamnat efter" så skulle jag vilja påstå att den endast står tom för att vi nästa vecka har så mycket, så det vore omänskligt att inte ge oss freetime.
Aja... Jag måste mest släppa på min prestationsångest och låta det här arbetet bli klart. Har den "svåra" biten kvar, där jag får blanda in mina egna tankar och reflektioner. Det låter skitlätt, men! I mina tankar måste jag ta hänsyn till olika litteraturer, så även om det är mina tankar så måste jag influeras av andra, vilket gör att jag känner att det inte är mina tankar längre. En lärare beskrev det så fint som att "det är fint är ni har egna åsikter, men vi bryr oss faktiskt inte.". Vi ska tänka kring andras tankar, diskutera dem, utmana dem. Tankar från folk som kan mer om ämnet än oss. Just nu känns det svårt, rent av omöjligt.
Sen är det suget i magen, bebissuget. En vän födde igår och jag är så glad för hennes skull! Jag vet att alla de tre i min ålder som födde i samma tidsperiod som mig kommer inom loppet av ett halvår ligga steget före och vara tvåbarnsföräldrar. Jag däremot tänker, självklart, för mycket på allt det praktiska, som plats, min utbildning, pengar, osv. Återigen: jag vill ha fler barn, mer än allt! Men jag vill inte att det ska innebära att vi trängs fyra personer i en tvårumslägenhet. Jag vill inte att det innebär att Jayden inte är redo att bli storebror (för just nu är han inte det). Det vore ren dödsfälla att skaffa ett barn under våra omständigheter! Hur kära jag och Marcus än är så skulle platsbristen, Jaydens ökade krav på uppmärksamhet, samt ett spädbarn och sömnbristen på det, antagligen knäcka oss totalt. Trots att jag är helt säker på att inget kommer ske nu, så kan jag ändå inte hjälpa att längta så att hjärtat går sönder.
Men som jag sagt förut, jag vill ha allt och jag vill ha det nu. Dessvärre fungerar inte världen så, utan jag behöver jobba för att uppnå mina drömmar. Och kämpa ska jag göra! Heja på mig!
// Patricia
Kommentera