Nu är vi på väg mot rätt spår igen. Min tenta, som jag var helt säker på skulle bli underkänd blev godkänd, vilket jag myst över i flera dagar. Detta var givetvis inte det som fick mig att stänga bloggen. Min sambo blev arbetslös. Vi mådde både två dåligt och allt sattes på prov. Våra humör, vår relation, vårt liv. Vi är nu inne i andra veckan av arbetslöshet och jag tar min första arbetshelg till helgen. För att klara av det här har jag fått börja jobba varje helg på jobbet, men eftersom schemat redan var lagt när vi fick beskedet om min sambos jobb kunde jag inte få pass förrän nu. Den här helgen är jag schemalagd 10 timmar, helgen därpå dubblas den siffran. På helgen ska jag klämma in mellan 25 - 35 % arbete för att på vardagarna helt fokusera på mina studier. Som tur är har vi i gruppen satsat stenhårt och har inte mycket kvar att göra, vilket för min del innebär att jag kan ta några timmars vila ifrån vardagarna, vilket jag kommer behöva göra.
Det enda jag vill säga kring min sambos arbetslöshet är att vi är väldigt ledsna över det och att det kom som en chock. Min sambo har inte betett sig illa och blivit avskedad, de hade helt enkelt inte mer arbete för honom. Mer detaljer ger jag inte. Det är tufft, jag förstår inte hur folk frivilligt skaffar barn när de är arbetslösa för jag skäms dagligen över att vi inte kan ge vår son vissa saker eftersom vi måste dra in på alla kostnader som är möjliga. Nu menar jag givetvis inte att vi huxflux blivit sämre föräldrar för att vi inte har så mycket pengar, kärlek är vi rika på så det får han gott om, men jag kan inte längre baka goda fikor, köpa söta kläder eller åka på olika aktiviteter. Jag vill inte att han växer upp så här.
Som tur är verkar vi vända mot ljuset. Sambon är inskriven på arbetsförmedlingen men de ger inte ut någon hjälp förrän det gått ett antal månader. Jag förstår, sambon söker givetvis jobb på egen hand, men i vår situation hade vi behövt all hjälp vi kan få med tanke på att vi har ett barn att sköta om! Hade det varit jag och Marcus hade vi levt på nudlar, men med sonen totalvägrar jag! Han måste få i sig näring! Han växer! Det som hjälpt har varit att gräva runt i kontakterna. En firma har visat intresse för sambon, han är där och praktiserar dagligen. De försöker hitta någon typ av bidrag för att anställa honom, eftersom han inte kan yrket över huvudtaget hade de velat ha ett ekonomiskt stöd under hans upplärningstid. Arbetsförmedligen har sagt nej till detta då sambon inte varit arbetslös länge nog för detta, men vi håller tummarna för att det ändå blir en anställning av något slag!
För tillfället lever vi dag för dag, vi planerar våra utgifter, köper inget onödigt (farväl bakning, experimentel matlagning, plantering och renovering av Jaydens rum!) och påminner varandra dagligen om att fortsätta kämpa! Det kanske inte låter så farligt att en familjemedlem blir arbetslös, men för oss har det varit en riktigt tuff period. Dock älskar jag fortfarande min karl, vårt liv och vår familj <3 Tillsammans fixar vi detta!
// Patricia
Kommentera