Idag håller Sune i pennan och skriver om livet som fågel, vad som händer just nu och liknande, enjoy ;)
Hälsar er hjärterligen välkomna till Sunes lilla skrivstund, stunden då den vackraste och mest sofistikerade fågeln i buren får säga sitt ord. Jag har sedan mitt första levnadsår avnjutit ett lugnt och stillsamt liv i en singellya, där jag dagligen fick avnjuta goda solrosfrön och se ut på världen utanför. Jag skulle inte kalla mig tjock, jag har den perfekta mysiga magen att ligga på!
I vilket fall har övergav min gamla matte mig, vilket gjorde att jag blev intagen till ett nytt hem hos fröken Patricia. Strålande ung fröken det där, jag satt så gärna och sjöng för henne, men den där luddiga vita typen som kom fram till mig och ville leka. Usch nej! Inte blev det bättre av att den vita drog med sig sina kompisar ibland, de såg ut som riktiga vargar, sådana som min gamla matte såg på TV!
Först fick jag bo i ett stor herrgård tillsammans med ynglingen Bam Bam (herrgården var tydligen ett bygge utav fröken Patricia!). Bam Bam var hälften så gammal som mig och en sann Don Juan, vår relation var, trots våra många olikheter, god. Vi åt tillsammans, promenerade tillsammans och jag brukade se på när han tog sina små flygturer. Dagens ungdom och deras flygförmågor, på min tid hade vi alla ungkarlslyor och flög aldrig, men dessa ungdomar babbla om L80 och aktivering, vilket gjorde mig yr i huvudet.
Men som den kvinnotjusare Bam Bam var var han dömd att en dag fastna för en dam. En dag när han satt och berättade om hans bästa dambekant, unga fröken Twilight, så kom det in en ny dam i herrgården, fröken Isabella Pebbles. Hon hade lämnat sin stora familj med över 30 medlemmar för att bosätta sig på en lugnare plats ute på landet. Hon avslöjade förtroligt till oss att hon var på jakt efter en man för att i framtiden kunna skaffa barn, och vilken plats passade inte bättre för barn och uppfostran än ute på landet i en vacker herrgård?
Tiden flöt vidare. Bam Bam och jag fortsatte at ha våra aktiviteter tillsammans, men vi umgicks även enskilt, och både två, tillsammans med Isabella. Det gick inte många veckor förrän jag insåg att jag förälskat mig i tösen, men vilken skandal det var! Hon var precis giftasvuxen och jag var en man i mina äldre år, vårat förhållande skulle sprida hemska rykten. Till och med Bam Bam var för gammal för tösen, men till skillnad från mig hade han ungdomens glimt kvar i ögonen och innan jag visste ordet av hade han charmat henne.
Den tid Bam Bam och jag haft tillsammans tog slut och jag blev en bitter gammal man. Jag stod inte ut att se de två tillsammans, kärleksfullt ihoptryckta med lyckliga ansikten. Jag ifrågasatte varför inte jag, för en gångs skull kunde få lyckan? Bam Bam hade redan haft en dam, men eftersom att han försummat deras relation hade hon dessvärre passerat vidare till andra sidan. Han hade fått sin chans, varför fick han en till, när jag inte fått någon?
Vreden gjorde mig till en helt ny man. Den gentleman jag tidigare varit försvann och jag slutade helt svara på mina kamraters tilltal, jag schasade elakt iväg dem och fräste om att få vara ifred. Herrgården var stor med många våningar, det fanns möjlighet för oss alla att vara ifred, men i takt med att min vrede växte så växte även mitt begär. Kunde jag inte få fröken Isabella så skulle jag ha herrgården, själv! Dagarna ut och dagarna in började jag nu jaga Isabella och Bam Bam, med tydliga minnesbilder utav hur vargarna på TV gjort. Jag blev rovdjuret och de blev lammen.
Som tur var kom fröken Patricia emellan oss. Hon tog tag i mig och ledde mig till en lägenhet, större än den jag haft förut, men långt ifrån herrgårdens storlek. Det kändes konstigt först, att bo på samma gata som mina förre detta vänner, att konstant kunna se dem genom fönstret gav mig smärtor, men Patricia viskade att det fanns en fördel med lägenheten jag fått. Utelivet var fantastiskt! Då och då fick jag flytta till en sommarstuga uppe på bergen, där solen sken klart och vinden blåste svalt. Patricia fanns alltid i min närhet, pratade med mig, fixade skugga och svalka och såg till så att ingen utav vargarna tog mig. Sakta men säkert började jag ignorera faktumet att mina gamla vänner bodde mitt emot, vi kunde faktiskt ibland hålla samtal genom fönstrena och vår skakiga relation kom sakta men säkert på fötter igen.
Jag märkte att samtalen vid fönstret gav mitt gamla hjärta glädje, så jag satt ofta och väntade där vid fönstret på att Bam Bam eller Isabella skulle komma dit. Oftast blev det Bam Bam som kom, då Isabella hade svårt att börja lita på mig igen efter vad jag gjort, men en dag slutade även Bam Bam komma, vilket gjorde mig ledsen. Fröken Patricia försökte förklara situationen, men jag vägrade lyssna och återigen blev jag bitter. Fröken Patricia försökte då uppmana mig till att flyga, något jag inte alls var sugen på. När hon öppnade dörren till lägenheten och sa åt mig att gå ut vägrade jag lyda. Det där tricket hade hon försökt med förut, hon var så lömsk och lämnade godsaker utanför lägenheten för att jag skulle gå ut, men gud vet vilka faror som lurar utanför lägenheten! Nej nej, här är jag trygg!
Under veckorna som gick började höra oväsen från herrgården. Unga skrik och en massa spring. Mina dagliga tupplurar blev störda och jag muttrade surt, ibland till och med skrek jag på dem att hålla tyst, men fick ingen respons. En dag fick jag syn på några nya små i Patricias famn. Hon satte dem utanför herrgården och använde sin blixtmaskin för att dokumetera deras utseende. Jag frågade de små liven om deras namn och de svarade Sora, Kairi och Ventus. När jag frågade dem om deras föräldrar hoppade mitt hjärta till. De var Bam Bam och Isabellas ungar, utan min vetskap hade de två bildat en familj.
Allt blev mycket mer livat när barnen lämnade barnkammaren och började synas i herrgården. De sprang runt, tjat, sprang, lekte, retades, ja, de gjorde allt det där jag aldrig kunde göra när jag var liten, men det värmde mitt hjärta att se dem. Jag kände mig som en farfar till dem och pratade lite då och då med dem. Jag bildade en ganska så bra uppfattning om dem: Sora var äldst, tystlåten, mogen samt artig och väluppfostrad, en väldigt fin dam det. Kairi blev familjens svarta får högljudd med dålig attityd och ett allmänt buttert humör, dock var hon förhäxande vacker, likt sin mor. Och så hade vi Ventus. Han var yngst, lekfull, glad, tjattrig och den utav ungarna som spenderade mest tid med Patricia. Han pratade varmt om henne, medan de andra två syskonen tyckte hon var tjatig och jobbig.
Månader efter att ungarna lämnat barnkammaren råkade jag ut för en hemsk olycka. Peppad utav de små liven bestämde jag mig för att ge vingarna en chans och när Patricia gav mig en chans att flyga så tog jag den, det gick dock inte så bra. Ur lägenheten for jag som ett skott och några sekunder låg jag senare i ett hörn, men blodet rinnandes från min vinge. Jag kunde höra Patricias panikslagna röst, och jag såg hur hon grät när hon kom och plockade upp mig. I min smärta försökte jag bita henne, få bort henne från mig, och trots att jag fick in ett rejält bett så släppte hon inte taget om mig, hon höll kvar, bad om ursäkt och torkade upp mitt blod, sedan fick jag återvände till lägenheten.
Bara några dagar därpå öppnades dörrarna till lägenheten igen, men denna gången öppnades även dörrarna till herrgården. Patricia ledde mig in i herrgården och gestikulerade åt mig att gå in, vilket jag också gjorde. De små ungarna och deras mor flög ut för att testa vingarna och kvar fanns då Bam Bam, min gamla rumskamrat, precis som förr. Vi småpratade lite med varandra för att efter några timmar öppna oss helt för varandra, med minne utav vår fina relation i det förflutna kunde vi inte längre haka upp oss på det tråkiga som skett. Vi valde att lägga allt åt sidan och försöka bo tillsammans igen, den här gången som en familj.
Så nu sitter jag här, i min egna fotölj och granskar hur barnen umgås. De har redan hunnit bli tonåringar, Ventus och Kairi umgås ibland och Sora har redan hunnit skaffa pojkvän och flytta hemifrån. Jag har hört Patricia prata om att Kairi också ska flytta, men det verkar som om det kommer dröja. Det hörs också tal om att en ung fröken vid namn Belle ska flytta in, men det här verkar också dröja... Nåja, jag är såpass gammal nu så att jag njuter av all den tiden jag har. Det är mysigt att vara en del utav en riktig familj!
// Sune
