Igår var jag och Petite hos veterinären för att göra ett väldigt svårt ingrepp, nämligen kastrering av tik. Ingreppet är svårt, det kräver en stark dos sedering (=sövande på veterinärsspråket xD) och tar otroligt lång tid. Jag lämnade min bebis halv nio på morgonen och fick hämta henne igen fyra på eftermiddagen, på den tiden hade de sövt henne, opererat henne, låtit henne vakna (tror de lät henne vakna naturligt) och sett till så att allt var i sin ordning. Kastrering av tik är relativt ovanligt i Sverige. I USA kastrerar man sina tikar till höger och vänster och i Australien är varannan tik kastrerad, men när jag säger till folk att jag kastrerat Petite blir de nästintill förskräckta och ifrågasätter varför och varför jag säger kastrera, när det heter sterilisera?
En sterilisering är något man kan fixa, man knyter ihop passagen i äggledaren så att äggen inte kommer någonstans, detta är fixbart, din tik är steril tills du väljer att gå tillbaka till veterinären. En kastrering är permanent, du tar något som inte går att ersätta. I en hanes fall är detta kulorna i en tiks fall är det är plocka bort hela livmodern, så det är en enorm omställning som kan ändra på tikens personlighet. Dessutom är den relativt kostsam, om du planerar att utföra den här operationen på din tik bör du minst ha 6000 kronor redo och det är ifall din hund är i Petites storlek, en större hund kommer kosta mer, för sövning blir dyrare.
Igår när vi kom för att hämta Petite var hon mycket hyper, men samtidigt orolig över tratten, som självklart måste vara där. Under bilresan gjorde hon inget väsen för sig, hon sov igenom allt. När vi kom hem gick hon direkt och la sig och sov mer, tills hon vaknade av smärtan. Hon gnydde och tittade på mig med den bedjande blicken hundar får när de inte klarar situationen själva. Det gjorde ont i mig att se henne så, men värktabletterna vi fått med oss hem skulle börja användas först imon, med tanke på att de gett henne smärtlindring på kliniken, så jag fick bita ihop och hålla om henne genom smärtorna.
Idag har vi promenerat en ytterst kort runda så att hon kunde få nosa lite. Hon är inte speciellt intresserad av promenader längre, inte ens de andra hundarna fick henne att reagera, hon gick snabbt tillbaka in, väntade på att jag skulle bli klar och la sig sedan i min närhet. Hon har fått värktablett enligt ordinationerna och de verkar hjälpa. Hon hade lite smärtor innan, men de är borta nu. Hon sover... Hon har ätit med stor aptit och jag har hållt igen för att hon inte ska bli smällfet, vilken är en risk nu när hon är kastrerad. För övrigt finns det inget mer att säga, jag ska dokumentera varje dag i bild och ord för att senare kunna använda den här kunskapen i mitt yrke och i andra situationer där jag behöver kastrera en tik.
Så, jag kom på att jag ska förklara varför vi gjorde detta, så att folk inte tror att jag är helt dum ;) Varje gång Petite löper blir hon hysterisk, detta har dykt upp det senaste året, så båda gångerna hon löpte förra året skrek hon, för att hon ville vara med killarna... Hon fyller dessutom sex år i år, så om hon skulle bli tjuvparad skulle födandet kunna ta livet av henne. Petite har också genom hela livet haft dålig aptit, ett sånt här ingrepp gör att deras mättnadskänsla försvinner något, så det kommer bli att jag får hålla igen på maten, vilket för mig är en otrolig lättnad då jag hela hennes liv försökt tvinga i henne mat, ignorera henne, tja, allt, för att få i henne det hon behöver, inget har fungerat, om detta inte fungerar vet jag inte vad som kommer göra det xD
// Patricia
