Ibland slår det mig. Jag klarar inte av att bli lärare. Om jag blir stressad av utbildningen och känner mig dum i huvudet som inte förstår, hur ska jag kunna undervisa barn? Vid sådana lägen blir jag jätte låg och måste få prata med någon, annars kommer jag älta tankarna i evigheter tills de blir verklighet. Som tur är har jag Marcus vid min sida och han är bra på att vara ärlig. Hade jag varit dålig på något hade han berättat det för mig, och det finns en hel del saker jag brister på, men min vilja att lära är inte en av dem. Att jag just nu inte förstår vissa saker är okej, för det lossnar! Lärandeprocessen ska göra ont enligt en utav mina konstiga lärare, annars lär man sig inte. Så just nu gör det ont, för att jag är på väg framåt, och det är jävligt obekvämt att upptäcka att man inte är fulllärd, tvärtom, att man är långt ifrån färdig. Om tre år, när utbildningen är över, kommer jag fortfarande inte vara klar, men jag kommer ha kött på benen och jag kommer vara redo att tackla utmaningen.
Slår vad om att när jag träffar barnen igen kommer det lugna sig. När jag ser deras ansikten och får prata med dem kommer allt bli bra. De behöver inte säga att jag är en bra lärare, jag behöver bara se dem lysa upp när de förstår något jag förklarat för dem, eller höra dem dela med sig utav kunskaper jag precis gett dem. Det är guld värt, det är ren lycka, går knappt beskriva. Minns hur stolt jag var när jag hjälpte en elev förstå matten, som inte är min starka sida. Hen sken upp som en sol och vågade räcka upp handen och stolt förklara hur problemet skulle lösas. Att se denna stjärna stråla starkare än förr tack vare mig fick oss båda att stråla ikapp i klassrummet den stunden. Tror ingen missade hur stolt jag var i den stunden, och det är sådana stunder som får mig att gå vidare. För ju duktigare jag blir, desto mer sådana stunder kommer jag få.
Det är okej att bli nedstämd ibland, det är okej att oroa sig över att misslyckas och det är faktiskt okej att ge upp med. Men ni ska veta att jag kämpar tills det inte är värt att kämpa för och att det gör mig till en märklig och speciell människa. Vissa saker, visst, det medger jag att jag gett upp i min virriga tonår, men numera när jag har ett mål är det 150 km/h mot det och jag ger mig inte. Jag behöver bara påminnas om att det är värt att kämpa för.
// Patricia
Kommentera