Och så har det skett igen. Jag står framför en kvinna som nervöst bytar plats på sina fötter, som förklarar att hon faktiskt lovat sin son att fixa detta, annars så stryper han henne. Det rör sig om en enkel sak: hans lönelapp ska lämnas in annars får han inga pengar. Jag höjer ett ögonbryn mot henne när hon säger så man väljer att inte ifrågasätta henne. Hur hon valt att uppfostra sin son berör ju faktiskt inte mig. Eller? Vid närmaste eftertanke borde jag ruskat tag i henne, sagt åt henne att klippa navelsträngen och få pojkspolingen att själv lämna in sin lönelapp. Ansvar har ingen dött av!
Curling. Det har blivit ett allt vanligare begrepp inom föräldraskapet: man knuffar alltid sina barn precis framför sig. Du kastar ingen boll som de ska hämta, du försöker inte springa bredvid dem, utan du föser dem milt framför dig. Hur kom vi hit? Jag tycker mängden curlade barn verkar öka stadigt istället för att minskas, trots att vi redan vet hur vidriga de blir. Vi snackar om ungdomar som ska sluta på gymnasiet som inte kan laga mat till sig själva, som tror att allt fixar sig... Jag ryser...
Diskussionerna pågår överallt. På ena sidan har vi curlingföräldrarna med hål i försvaret: de säger att de gör det av kärlek. På andra sidan har vid övriga föräldrar, föräldrar som vet att deras barn inte blivit olyckliga utav att tvingas ut för att leka, som får hjälpa till att diska. Föräldrar som i lugn och ro kan se sina små flyga iväg, för de vet att de förberett dem för framtiden. Är det inte det vi föräldrar ska göra? Förbereda våra små för livet? Låt mig ställa frågan: kommer du alltid finnas kvar? Vill du alltid finnas kvar? Självklart vill vi stå där för dem, uppleva alla underbara och förfärliga stunder. Det första skrapsåret, första barnbarnet, studenten, första smakisen, dagen då pottträningen äntligen gav resultat (och alla misslyckanden på vägen!). Men vill du stå med en 20 åring som inte kan ta ansvar för sig själv?
20 år är otroligt lång tid, jämför med hundvalpar som klarar sig efter 8 veckor, kattungar efter 12, möss efter bara några veckor... Har ni tänkt på hur djuren gör med sina små? En valp som är för kaxig blir genast huggen av sin mor, inte för att hon blir irriterad utan för att hon vet att sådant beteende är inte gynsamt. Bland djuren handlar det om överlevnad, vilket det ärligt talat borde göra hos oss också. Inte för att vi ständigt har rovdjur som hotar, utan för att om våra barn saknar självständighet så kan de inte leva själva utan får bo kvar med oss resten av livet. Problem? Ja, om du vill göra annat än att ta hand om en 30 åring som tjatar om att mjölken är slut.
"Jag kan inte koppla in TVn själv"
Kom jag och sa så till mina föräldrar hänvisades jag till manualen. Om en sådan inte fanns så bad de mig prova mig fram. Om detta ändå inte fungerade så följde de med mig till TVn och berättade vad jag skulle göra. De pekade och visade, men de gjorde ingenting. Tunga lyft osv gjorde jag såklart inte som barn, men allt eftersom jag blev äldre lärdes jag hur jag skulle lyfta rätt och när jag orkade så fick jag fixa sånt själv.
"Jag kan inte koppla in TVn själv"
Det är ju tur att det finns en extra TV för dig att kolla på då! Jaså den är inte lika bra? Ja men be din bror... Vägrar han? Vänta lite, jag säger till honom...
Jag ryser vid minnet. Jag stod bredvid och bevittnade. Det tog flera veckor innan den där TVn kopplades in, tills dess kollade människan på sin äldre TV som började flimra i grönt. Det dög ju fastän det konstanta tjatet om att koppla in den nya dök upp. Sades det att detta skulle utföras på egen hand kom det protester om att inte veta vad man skulle göra. Vi snackar om en vuxen människa som inte kan koppla in en TV, i mitt exempel var jag ett barn, som precis köpt hem min första TV (ja, jag fick spara och köpa saker själv!). Detta är enligt mig ett utmärkt exempel på curling, om än omedveten från föräldrarnas sida. Istället för att ta kampen med sitt barn och förklara vad som ska göras och står fast vid det så viker föräldrarna undan får sin, ja, snorunge och låter dem löpa amok.
Det som händer när vi curlar barnen är att vi tar bort deras självförtroende, de har fått allt gjort för sig själva så de tror inte på att de kan göra det. Vi gör dem lata och eventuellt otrevliga (ifall det försöks med att ge dem order och de inte lyssnar och man då väljer att ge upp, då blir de jävligt otrevliga för de tror ju att de kommer undan med allt!). Är det den här framtiden vi bäddar för oss? Ska den här generationen ta hand om oss? Tänk dig att sitta på ålderdomshemmet och behöva hjälp med att rulla rullstolen för att kunna komma ut en sväng. Föreställ dig då det curlade barnet komma mot dig. 30+, outhärdligt otrevlig och egoistisk. Det tittar knappt på dig utan är bara intresserad av sig själv. "Gör det själv" säger dem och går, exakt samma sak du skulle sagt till dem 20 år tidigare.
Diskussionerna pågår överallt. På ena sidan har vi curlingföräldrarna med hål i försvaret: de säger att de gör det av kärlek. På andra sidan har vid övriga föräldrar, föräldrar som vet att deras barn inte blivit olyckliga utav att tvingas ut för att leka, som får hjälpa till att diska. Föräldrar som i lugn och ro kan se sina små flyga iväg, för de vet att de förberett dem för framtiden. Är det inte det vi föräldrar ska göra? Förbereda våra små för livet? Låt mig ställa frågan: kommer du alltid finnas kvar? Vill du alltid finnas kvar? Självklart vill vi stå där för dem, uppleva alla underbara och förfärliga stunder. Det första skrapsåret, första barnbarnet, studenten, första smakisen, dagen då pottträningen äntligen gav resultat (och alla misslyckanden på vägen!). Men vill du stå med en 20 åring som inte kan ta ansvar för sig själv?
20 år är otroligt lång tid, jämför med hundvalpar som klarar sig efter 8 veckor, kattungar efter 12, möss efter bara några veckor... Har ni tänkt på hur djuren gör med sina små? En valp som är för kaxig blir genast huggen av sin mor, inte för att hon blir irriterad utan för att hon vet att sådant beteende är inte gynsamt. Bland djuren handlar det om överlevnad, vilket det ärligt talat borde göra hos oss också. Inte för att vi ständigt har rovdjur som hotar, utan för att om våra barn saknar självständighet så kan de inte leva själva utan får bo kvar med oss resten av livet. Problem? Ja, om du vill göra annat än att ta hand om en 30 åring som tjatar om att mjölken är slut.
"Jag kan inte koppla in TVn själv"
Kom jag och sa så till mina föräldrar hänvisades jag till manualen. Om en sådan inte fanns så bad de mig prova mig fram. Om detta ändå inte fungerade så följde de med mig till TVn och berättade vad jag skulle göra. De pekade och visade, men de gjorde ingenting. Tunga lyft osv gjorde jag såklart inte som barn, men allt eftersom jag blev äldre lärdes jag hur jag skulle lyfta rätt och när jag orkade så fick jag fixa sånt själv.
"Jag kan inte koppla in TVn själv"
Det är ju tur att det finns en extra TV för dig att kolla på då! Jaså den är inte lika bra? Ja men be din bror... Vägrar han? Vänta lite, jag säger till honom...
Jag ryser vid minnet. Jag stod bredvid och bevittnade. Det tog flera veckor innan den där TVn kopplades in, tills dess kollade människan på sin äldre TV som började flimra i grönt. Det dög ju fastän det konstanta tjatet om att koppla in den nya dök upp. Sades det att detta skulle utföras på egen hand kom det protester om att inte veta vad man skulle göra. Vi snackar om en vuxen människa som inte kan koppla in en TV, i mitt exempel var jag ett barn, som precis köpt hem min första TV (ja, jag fick spara och köpa saker själv!). Detta är enligt mig ett utmärkt exempel på curling, om än omedveten från föräldrarnas sida. Istället för att ta kampen med sitt barn och förklara vad som ska göras och står fast vid det så viker föräldrarna undan får sin, ja, snorunge och låter dem löpa amok.
Det som händer när vi curlar barnen är att vi tar bort deras självförtroende, de har fått allt gjort för sig själva så de tror inte på att de kan göra det. Vi gör dem lata och eventuellt otrevliga (ifall det försöks med att ge dem order och de inte lyssnar och man då väljer att ge upp, då blir de jävligt otrevliga för de tror ju att de kommer undan med allt!). Är det den här framtiden vi bäddar för oss? Ska den här generationen ta hand om oss? Tänk dig att sitta på ålderdomshemmet och behöva hjälp med att rulla rullstolen för att kunna komma ut en sväng. Föreställ dig då det curlade barnet komma mot dig. 30+, outhärdligt otrevlig och egoistisk. Det tittar knappt på dig utan är bara intresserad av sig själv. "Gör det själv" säger dem och går, exakt samma sak du skulle sagt till dem 20 år tidigare.
