För åtta år sedan såg jag mina sista fyrverkerier. Jag var då en 13 årig flicka som, vad jag minns, tyckte det var kul med smällare och längtade tills jag själv fick syssla med sådant. Men det har inte skett, trots att jag har åldern inne. Året efter, faktiskt bara tre månader efter nyår föddes min hund, Petite, en underbart vacker dvärgpudel, så älskvärd och go. Jag fick hämta hem henne i Maj och likt en stolt mor skyddade jag henne mot allt samtidigt som jag visade och lärde henne om världen. När nyår kom var jag inställd på att sitta inne med henne i soffan och kolla på TV, allt för att upprätthålla och det var en normal kväll.
Tji på den! Petite gick inte på skådespelet. De första smällarna var ok, hon kollade runt och undrade vad det var, men när jag klappade henne lade hon sig till rätta och lugnade sig. Vid 12 slaget blev det kalabalik, smällarna var överallt och ingenstans och då bodde vi inte ens i ett smällartätt område! Petite for iväg och uttryckte sin rädsla genom att gömma sig, tätt ihopkurad i en liten vrå. Jag fick ut henne och höll om henne tills det var över. Detta har jag fått göra om i sex år. Trots övningar har inget blivit bättre och jag har insett att min skatt är skadad för livet. Pudlar har ett känsligt psyke och den nyårskvällen knäcktes Petites totalt. Det gör ont, men jag kan inte göra mycket mer än att öva och hålla mig nära henne, lugna henne tills det är över.
Sedan dess har jag utvecklat en bitterljuv hatkärlek gentemot nyår. Klä upp sig! Äta gott! Skratta! Ha roligt! Kyssa den du älskar! Allt det älskar jag! Men smällarna förstör allt. För hur kan jag ha trevligt när min hund mår så dåligt? Under dagen och kvällen kan vi ha kul, men så fort smällarna börjar komma startar skräcken för min flicka och det roliga slutar för mig.
Jag begär inte ett slut på smällarna, jag kan tycka att folk får smälla bäst de vill, men under särskilda förhållanden! Det ska bara ske en gång om året och det ska ske runt 12-slaget! Inte 20.40 när jag skyndar ut på en kvällsrunda i ett försök att få Petite att kissa innan folk börjar smälla på allvar. Jag ska kunna ta ut henne vid 23.30 utan att det ska höras något! Min högsta dröm är såklart att smällarna ställs in. Barnet inom mig tycker inte om dem längre och den vuxne ser på dem som ett utav mänsklighetens idiotiska påkomster som bara gynnar oss. Djuren mår skit av dem, miljön mår skit av dem, vi är de enda som njuter. Jag tycker priset för de sekunderna av njutning är för högt. Inte bara Petite lider, många fler djur mår dåligt.
I år är det även andra året i rad som jag passar mina föräldrars äldsta hund: Chibi. Förra nyår hade jag med honom i stan då vi firade nyår hos en väninna. Han har aldrig varit rädd för något, lugnare filbunke har man fått leta efter! Men nyår i stan knäckte honom. Någon smällde en raket som smällde av precis utanför fönstret. Han for iväg som om den träffat honom och paniken var ett faktum. Sedan dess har han hoppat till vid skott och dylikt och det svider när jag vet att det är jag som skadat honom. Jag tog honom ifrån vårt lilla samhälle, vars smällarmängd han klarade, till ett ställe där det skulle pangas betydligt mycket mer.
I ett försök att ta ut min ilska skyller jag allt på alla andra. Idioterna som börjar smälla för tidigt kan inte klockan, asen som fortsätter flera timmar likaså. Alla de som fyrar av vid 12-slaget och bidrar till den högsta knallen på året är idioter osv, osv. Jag kan svära en evighet på nyår och jag börjar alltid det nya året med ilska inom mig. Ilska över att det inte finns regler som förbjuder sånt här, som skadar mer än det gör nytta, ilska på mig själv som maktlöst ser på när mina djur lider. Ilska över att det innerst inne är mitt fel.
Gott Nytt år! Hoppas ni tillhör den lugna skaran som tänker på djur och miljö låter bli att smälla. Eller att ni åtminstone håller er till 12 slaget!
// Patricia
