Har du vänner eller släkt som ska bli / är föräldrar och vet inte riktigt hur du ska bete dig omkring dem? Känner du dig mest i vägen för dem? Tror du att du stör deras familjelycka när du ställer dina frågor?
Jag förstår dig helt! Det märks att omgivningen har det svårt när man blir förälder, man är inte ensam om att bli överväldigad, så jag tänkte sätta ihop en lista som kan hjälpa dig en hel del! Jag ska även förklara ett och annat så att det (förhoppningsvis) inte ska bli några onödiga bråk!
1. Ge familjen utrymme
Babyn är född och visst vill du inget hellre än att få träffa dyrgripen! Men inte än! Låt familjen komma hem och landa i några dagar innan du hör av dig. Var beredd på att de kan säga att de inte tar emot besök och acceptera deras val! Barnmorskorna rekommenderar lugn och ro de första månaderna i barnets liv och att man inte ska utsätta dem för besökare alls under denna tiden. Försök att förstå att även om du vill träfffa bebisen så har mamman och pappan fullt upp med att lära känna den. De vill själva hinna gosa sönder, bli nerspydda och nerbajsade innan de ger någon annan tillfället att bli det.
2. Fråga vad de vill ha
Du går i bebisbutiken och fingrarna kliar, men vad vill föräldrarna ha? Ring, skicka ett sms, skriv på facebook, vad som helst duger. Detta låter helt självklart, men tro mig när jag säger att det är det inte. Helt otroligt egentligen när teknologin ser ut som den gör idag. I varje fall händer det otroligt lätt att de flesta köper ungefär samma saker, min son har t.ex. 4 filtar (har säkert glömt räkna med någon), en överdriven mängd kläder (många plagg har han ens inte hunnit använda innan han vuxit ur storleken) samt tre stycken mina första år böcker, varav två utav dem är dubletter. Visst vill man ge något som kommer till nytta? Som kommer användas och uppskattas? Därför säger jag: fråga!
1. Ge familjen utrymme
Babyn är född och visst vill du inget hellre än att få träffa dyrgripen! Men inte än! Låt familjen komma hem och landa i några dagar innan du hör av dig. Var beredd på att de kan säga att de inte tar emot besök och acceptera deras val! Barnmorskorna rekommenderar lugn och ro de första månaderna i barnets liv och att man inte ska utsätta dem för besökare alls under denna tiden. Försök att förstå att även om du vill träfffa bebisen så har mamman och pappan fullt upp med att lära känna den. De vill själva hinna gosa sönder, bli nerspydda och nerbajsade innan de ger någon annan tillfället att bli det.
2. Fråga vad de vill ha
Du går i bebisbutiken och fingrarna kliar, men vad vill föräldrarna ha? Ring, skicka ett sms, skriv på facebook, vad som helst duger. Detta låter helt självklart, men tro mig när jag säger att det är det inte. Helt otroligt egentligen när teknologin ser ut som den gör idag. I varje fall händer det otroligt lätt att de flesta köper ungefär samma saker, min son har t.ex. 4 filtar (har säkert glömt räkna med någon), en överdriven mängd kläder (många plagg har han ens inte hunnit använda innan han vuxit ur storleken) samt tre stycken mina första år böcker, varav två utav dem är dubletter. Visst vill man ge något som kommer till nytta? Som kommer användas och uppskattas? Därför säger jag: fråga!
3. Kvittot?
En gåva är framlämnad och öppnad, men det är inte glädje du ser i föräldrarnas ögon, snarare fejkad glädje och ur läpparna hasplas det att de redan fått det här. Kvittot ligger fortfarande i din plånbok, en självklarhet ifall man skulle vilja få varan bytt, men vem ska byta den? Jag minns mina första månader som hektiska, Jayden ville inte lämna min sida och jag accepterade läget. Folk gav mig presenter i stora mängder och alla lämnade kvitton ifall jag ville byta. Hann jag någonsin med att byta? Nej. (Dessutom såg jag i deras ögon att de inte ville att varan skulle bli bytt, något jag ska ta upp i en senare punkt). Du kanske tror att föräldraledighet innebär slappande hela dagarna, men det är raka motsatsen! Det innebär vakna nätter, små chanser att sova ikapp på dagen, stress för att hinna med det absolut nödvändigaste samt mycket gos och kärlek till sitt barn. Så för att vara en riktigt god vän, erbjud dig att byta varan, om butiken har en webshop, titta tillsammans vad som skulle kunna passa istället. Detta kanske låter otroligt bortskämt, sen när bestämmer man vilka presenter man ska få?! Tja, sen typ för alltid.. Alla har väl skrivit en julklappslista?
En gåva är framlämnad och öppnad, men det är inte glädje du ser i föräldrarnas ögon, snarare fejkad glädje och ur läpparna hasplas det att de redan fått det här. Kvittot ligger fortfarande i din plånbok, en självklarhet ifall man skulle vilja få varan bytt, men vem ska byta den? Jag minns mina första månader som hektiska, Jayden ville inte lämna min sida och jag accepterade läget. Folk gav mig presenter i stora mängder och alla lämnade kvitton ifall jag ville byta. Hann jag någonsin med att byta? Nej. (Dessutom såg jag i deras ögon att de inte ville att varan skulle bli bytt, något jag ska ta upp i en senare punkt). Du kanske tror att föräldraledighet innebär slappande hela dagarna, men det är raka motsatsen! Det innebär vakna nätter, små chanser att sova ikapp på dagen, stress för att hinna med det absolut nödvändigaste samt mycket gos och kärlek till sitt barn. Så för att vara en riktigt god vän, erbjud dig att byta varan, om butiken har en webshop, titta tillsammans vad som skulle kunna passa istället. Detta kanske låter otroligt bortskämt, sen när bestämmer man vilka presenter man ska få?! Tja, sen typ för alltid.. Alla har väl skrivit en julklappslista?
4. Svälj din stolthet!
Detta är något jag konstant brottas med: folk och deras stolthet. Om jag säger emot, så blir endel väldigt förnämade, detta gäller speciellt när jag förklarar att vi redan fått en liknande present eller liknande. Alla vill bebisen väl och tro mig, vi föräldrar vet om detta, men för guds skull låt den där jäkla stoltheten stanna hemma! De är inte nöjda med din present för att de vill att bebisen ska använda det den fått från dig. Fräs inte till föräldrarna att de får se till att dra nytta av gåvan (tro mig, det har hänt. Resultat? Gåvan ligger längst in i garderoben) utan förstå dem istället. Det är jobbigt att bo i ett överbelamrat hem med massa saker du inte använder, men gåvor är en sådan sak du inte riktigt kan göra dig av med, helst ska ju gåvan synas när givarna kommer på besök. Nyckelordet för småbarnsföräldrar är: förstå! Förstå deras vilja, förstå deras glädje och förstå att de i första hand kommer tänka på sin bebis och sig själva.
Detta är något jag konstant brottas med: folk och deras stolthet. Om jag säger emot, så blir endel väldigt förnämade, detta gäller speciellt när jag förklarar att vi redan fått en liknande present eller liknande. Alla vill bebisen väl och tro mig, vi föräldrar vet om detta, men för guds skull låt den där jäkla stoltheten stanna hemma! De är inte nöjda med din present för att de vill att bebisen ska använda det den fått från dig. Fräs inte till föräldrarna att de får se till att dra nytta av gåvan (tro mig, det har hänt. Resultat? Gåvan ligger längst in i garderoben) utan förstå dem istället. Det är jobbigt att bo i ett överbelamrat hem med massa saker du inte använder, men gåvor är en sådan sak du inte riktigt kan göra dig av med, helst ska ju gåvan synas när givarna kommer på besök. Nyckelordet för småbarnsföräldrar är: förstå! Förstå deras vilja, förstå deras glädje och förstå att de i första hand kommer tänka på sin bebis och sig själva.
5. Respektera!
Mamman vägrar lämna ifrån sig bebisen, utan sitter där och gosar med den. "Jag får träffa den en gång i månaden, hon har den varje dag!!" tänker du och sneglar ilsket mot henne. Du har god lust att slita bebisen ur armarna på henne så att du själv får dra in den underbara bebisdoften, men gör inte det! Jag har märkt att många tycker det är helt självklart att bebisen ska räckas över till dem när de kommer på besök. Jag har även haft många jätte duktiga vänner och släktingar som frågat, eller väntat tills jag frivilligt lämnat ifrån mig honom, min mamma är även noga med att påpeka att: "han är din son, vill du ha honom så säg det" och att folk inte har rätt att klaga på att jag vill vara med min son.Bli inte arg när föräldrarna kommer och tar tillbaka sin son, förvänta dig inte att de bara kommer ta den för blöjbyte, matdags och sovstund, de kommer att ta tillbaka honom när de känner att de vill vara sitt barn igen. Och nu får vi väl ändå se sanningen i vitögat: umgänget med föräldrarna är viktigare än umgänget med andra i den här åldern.
Mamman vägrar lämna ifrån sig bebisen, utan sitter där och gosar med den. "Jag får träffa den en gång i månaden, hon har den varje dag!!" tänker du och sneglar ilsket mot henne. Du har god lust att slita bebisen ur armarna på henne så att du själv får dra in den underbara bebisdoften, men gör inte det! Jag har märkt att många tycker det är helt självklart att bebisen ska räckas över till dem när de kommer på besök. Jag har även haft många jätte duktiga vänner och släktingar som frågat, eller väntat tills jag frivilligt lämnat ifrån mig honom, min mamma är även noga med att påpeka att: "han är din son, vill du ha honom så säg det" och att folk inte har rätt att klaga på att jag vill vara med min son.Bli inte arg när föräldrarna kommer och tar tillbaka sin son, förvänta dig inte att de bara kommer ta den för blöjbyte, matdags och sovstund, de kommer att ta tillbaka honom när de känner att de vill vara sitt barn igen. Och nu får vi väl ändå se sanningen i vitögat: umgänget med föräldrarna är viktigare än umgänget med andra i den här åldern.
6. Boka möte
Usch, låter som en tandläkarklinik, men det är otroligt viktigt. Kom aldrig ut oväntat! Ditt knackande på dörren kan väcka en bebis som precis kommit till ro (eller i värsta fall både föräldrar och barn som äntligen fått somna). Om det är så att du messar föräldrarna och frågar om du kan komma ut, men ingen svarar, välj då att låta dem vara. Man vet inte riktigt vad de gör, men med största sannolikhet är de för upptagna för att kunna svara. Och för guds skull, gör inte det stora misstaget att ringa dem om de inte svarar på sms! Så vitt jag vet rycker de flesta bebisar bara till av en sms-signal (såvidare de inte är djupsovare, då störs de av inget ;)), men en telefon som vibrerar och spelar toner flera gånger om kan väcka den lille. Det låter jätte trist att aldrig kunna göra något spontant, men låt det vara så här fram tills bebisen kommit upp lite i åldern och inte är så känslig längre. Men för allas skull: Hör av dig innan och acceptera att föräldrarna kan vara upptagna i annat.
Usch, låter som en tandläkarklinik, men det är otroligt viktigt. Kom aldrig ut oväntat! Ditt knackande på dörren kan väcka en bebis som precis kommit till ro (eller i värsta fall både föräldrar och barn som äntligen fått somna). Om det är så att du messar föräldrarna och frågar om du kan komma ut, men ingen svarar, välj då att låta dem vara. Man vet inte riktigt vad de gör, men med största sannolikhet är de för upptagna för att kunna svara. Och för guds skull, gör inte det stora misstaget att ringa dem om de inte svarar på sms! Så vitt jag vet rycker de flesta bebisar bara till av en sms-signal (såvidare de inte är djupsovare, då störs de av inget ;)), men en telefon som vibrerar och spelar toner flera gånger om kan väcka den lille. Det låter jätte trist att aldrig kunna göra något spontant, men låt det vara så här fram tills bebisen kommit upp lite i åldern och inte är så känslig längre. Men för allas skull: Hör av dig innan och acceptera att föräldrarna kan vara upptagna i annat.
7. Låt dem leva sina liv
Detta brukar inte vara ett problem vänner emellan, det brukar snarare vara ett problem för mor- och farföräldrar som mer än gärna vill vara en del utav sitt nya barnbarns liv. Speciellt första barnbarnet brukar det bli mycket kaos omkring, man ska ta emot / åka på besök ofta så att ingen missar något av utvecklingen. Jag förstår er. Jag hade inte för något i världen velat missa en bebis uppväxt, det är fascinerande att se hur snabbt allt går (eller tja, långsamt om du jämför med typ alla andra djur ;)), men återigen handlar det om relationer. Vad är du till bebisen? Kusin? Mormor? Faster? Och vad är föräldrarna? Mamma och pappa, de viktigaste i världen. Jämför dig lite med föräldrarna och inse att (fastän det inte är kul...) din roll i barnets liv kommer aldrig spela så stor roll som föräldrarnas. Nu säger jag inte att ni ska helt och hållet bli uteslutna, men jag ber er att låta dem leva sina egna liv. Tvinga inte över dem på besök en gång i veckan och gräla inte på dem när de aldrig hör av sig, acceptera att de nu blivit en egen familj som lever i en egen liten värld där det mest handlar om varandra. Hur ont det än gör, acceptera att du kanske inte komma bli lika delaktig i bebisens uppväxt som du varit i ditt eget barn / syskons uppväxt. Respektera att föräldrarna inte vill sitta hos er varje vecka för att du ska granska uppväxtens gång.
Detta brukar inte vara ett problem vänner emellan, det brukar snarare vara ett problem för mor- och farföräldrar som mer än gärna vill vara en del utav sitt nya barnbarns liv. Speciellt första barnbarnet brukar det bli mycket kaos omkring, man ska ta emot / åka på besök ofta så att ingen missar något av utvecklingen. Jag förstår er. Jag hade inte för något i världen velat missa en bebis uppväxt, det är fascinerande att se hur snabbt allt går (eller tja, långsamt om du jämför med typ alla andra djur ;)), men återigen handlar det om relationer. Vad är du till bebisen? Kusin? Mormor? Faster? Och vad är föräldrarna? Mamma och pappa, de viktigaste i världen. Jämför dig lite med föräldrarna och inse att (fastän det inte är kul...) din roll i barnets liv kommer aldrig spela så stor roll som föräldrarnas. Nu säger jag inte att ni ska helt och hållet bli uteslutna, men jag ber er att låta dem leva sina egna liv. Tvinga inte över dem på besök en gång i veckan och gräla inte på dem när de aldrig hör av sig, acceptera att de nu blivit en egen familj som lever i en egen liten värld där det mest handlar om varandra. Hur ont det än gör, acceptera att du kanske inte komma bli lika delaktig i bebisens uppväxt som du varit i ditt eget barn / syskons uppväxt. Respektera att föräldrarna inte vill sitta hos er varje vecka för att du ska granska uppväxtens gång.
8. Vill du veta något?
Ett högst aktuellt ämne i min familj just nu: folk som vill veta saker och kräver att vi ska berätta dem. Jag pratar mer än gärna om min son, mista mig inte på den punkten, men när folk kommer och kräver att man ska höra av sig till dem för att de vill veta saker så blir jag arg. Jag har alltid fått lära mig att relationer är ömsesidiga, man måste båda vara delaktiga, men att det alltid finns undantag. Detta är ett undantag. Med allt som pågår i familjen bebis, med blöjbyten, matstunder, feber, smakisar och gud vet allt, så kanske det inte ligger i deras prio att ringa upp för att berätta vad som händer. Ibland är det ruskigt svårt att avgöra vad folk vill veta också. Vad vi tycker är något normalt, kan för andra vara en guldgruva. Därför har jag och mina föräldrar en överenskommelse: Vill de veta får de höra av sig! En regel ristad i sten i min släkt och som fungerar otroligt bra! Istället för att vänta på att någon ska höra av sig så gör vi det själva och oftast visar det sig att den i andra luren funderat på att ringa men aldrig riktigt hittat ett tillfälle. Sitt inte och glo surt på din lur och tyck att de minsann ska lägga veckorapport hos dig för att du ska få vara delaktig i bebisens utveckling, ta upp den och ring istället! Vill du vara delaktig är det upp till dig, tvinga dig inte på föräldrarna, men hör av dig när du vill veta något, för det är minst lika påtvingande att höra av dig och ge dem smisk för att de aldrig hör av sig till dig. Har det slått dig att de är lite upptagna?
9. Råd och tips
Det är så välmenande, jag vet, men alla säger olika. Lyssna på barnmorskan säger en, lyssna INTE på barnmorskan, gosa inte så mycket, det skämmer bort dem! Gosa MER, de kan inte skämmas bort! Man slängs och dras mellan alla tips och tricks man ska ta till sig av och ibland vill man bara skrika och slå händerna om öronen som en tvättäkta filmstjärna. Gråta ögonen ur sig och kvida: "Sluta!" hade inte heller varit fel. Låt dina råd komma om ni ändå är inne på ämnet och diskutera, men sitt inte och rabbla ur dig allt du vet och kan. Förvänta dig heller inte att föräldrarna ska göra som du säger och skäll inte på dem när de gör "fel". Häromveckan blev jag utskrattad för att jag sa att Jayden inte skulle ha mobil förrän han blev 13, och absolut ingen TV på rummet. Jag vet självklart inte om detta är sånt jag kommer tycka är viktigt när han väl har åldern inne, kanske har jag helt ändrat åsikt, men jag står fast vid just nu att en TV på rummet leder till mycket TV-tittande och mindre socialisering och att en egen mobil är helt onödig fram tills dess att han ska börja resa ensam och behöver kunna höra av sig. Om du inte håller med föräldrarna, diskutera, prata om det, men skratta inte åt dem och säg att de kommer misslyckas.
Det är så välmenande, jag vet, men alla säger olika. Lyssna på barnmorskan säger en, lyssna INTE på barnmorskan, gosa inte så mycket, det skämmer bort dem! Gosa MER, de kan inte skämmas bort! Man slängs och dras mellan alla tips och tricks man ska ta till sig av och ibland vill man bara skrika och slå händerna om öronen som en tvättäkta filmstjärna. Gråta ögonen ur sig och kvida: "Sluta!" hade inte heller varit fel. Låt dina råd komma om ni ändå är inne på ämnet och diskutera, men sitt inte och rabbla ur dig allt du vet och kan. Förvänta dig heller inte att föräldrarna ska göra som du säger och skäll inte på dem när de gör "fel". Häromveckan blev jag utskrattad för att jag sa att Jayden inte skulle ha mobil förrän han blev 13, och absolut ingen TV på rummet. Jag vet självklart inte om detta är sånt jag kommer tycka är viktigt när han väl har åldern inne, kanske har jag helt ändrat åsikt, men jag står fast vid just nu att en TV på rummet leder till mycket TV-tittande och mindre socialisering och att en egen mobil är helt onödig fram tills dess att han ska börja resa ensam och behöver kunna höra av sig. Om du inte håller med föräldrarna, diskutera, prata om det, men skratta inte åt dem och säg att de kommer misslyckas.
10. Ett nej är ett nej
I slutändan är det alltid föräldrarnas ord som gäller. Säger de en sak får man vackert rätta sig efter det. Det är helt klart en sak om barnet far illa i hemmet, men så länge föräldrarna inte förespråkar något som skadar barnet så får man ta och respektera att de har ansvaret för livet de skapat och att det är deras uppfostran och värderingar som kommer gå igenom, inte dina. Så när föräldrarna nu ser dig smyga till bebisen något att äta och de säger nej, så är det bara att lyda och lägga ifrån sig det du tänkt ge. Tyck och tänk vad du vill, men respektera ändå deras vilja! Uppfostran är jobbigt nog, utan att folk ska förstöra genom att tänja på reglerna. Då får det ingen effekt liksom. Om några alltid tänjer på det föräldrarna säger så lär sig barnet att det är okej att inte lyda mamma och pappa och föräldrarna kommer få ett helvete i sitt hem. Om alla däremot från första början lyssnar på föräldrarna och respekterar deras viljor så kommer allt gå så mycket bättre. Och förmodligen kommer de vara otroligt tacksamma!
// Patricia
