Snart är studietiden slut. Gjorde en liten muntlig presentation idag som gick bra. Fick för första gången sitta ner och prata med min lärarinna och få grepp om vem hon är. En väldigt trevlig kvinna som vill så väl! Någon hade råkat ge mig ett D på en uppgift och hon bad om ursäkt och hoppades att jag inte sett det (vilket jag inte hade gjort). En sådan incident hade jag inte ens nämnt om jag korrigerat det, men för henne var det viktigt att få berätta. Hon ville också berätta vilken annorlunda elev jag var. Folk som kommer och studerar hos dem är oftast de som inte klarade av alla ämnen i gymnasiet och därför behöver läsa upp dem på egen hand. Elever som varit lata och oengagerade som har svårt att bryta sitt mönster. Mina arbeten var upplyftande, de var välskrivda och jag följde instruktionerna väl och hon fann stort nöje i att läsa dem och betygsätta dem. Hennes ord gjorde mig väldigt glad. Jag kan fortfarande, även om det varit svårt i början så kan jag. Har nu en muntlig presentation kvar, samt nationella proven, efter det är jag äntligen klar.
Jobbet går också bättre, går nu nästan enbart chefspass och chefen har uttryck hur nöjd han är med mig, att mitt arbetssätt gör restaurangen bättre och det är ju något jätte bra! Eftersom allt hunnit fucka upp för mig på mina pass (som typ när diskmaskinen la av, eller när kassasystemet låg nere, Earth Hour där rusherna gjorde att vi hade Earth Hour i tre timmar, inlåsta nycklar, sjukskrivningar i stort sett varje pass och så vidare) så har jag ett slags lugn i min kropp som närmast gränsar till likgiltighet. När ett problem uppstår är min första kommentar: Jaha, och sedan kollar jag läget och hittar på en lösning. I början fick jag panik, när kassasystemet låg nere var det inte en kul Patricia som rände genom restaurangen. Men nu senast när ett rengöringsverktyg av allra viktigaste grad försvunnit så ringde jag till människan som använt det senast, frågade var det blivit av, drog slutsatsen att det städats upp, letade upp något snarlikt och fortsatte jobba. Mina erfarenheter har fött ett nytt monster. Från drivens härskande drottning/demon till en kökschef som med lugnet i sinnet vandrar igenom ett brinnande inferno (för det är så det känns när man står ensam i kassan och en buss kommer).
Det enda som inte känns helt ok är att familjen blir lidande. Jag saknar mitt umgänge med Jayden, att hinna med att träffa honom så mycket och även hinna med vänner, hobbys, min pojkvän, familjen... Jobbet och studierna har fått mig att avstå från en del, men så fort studierna är slut är det dags att börja leva igen! Redan imorgon ska jag åka ut till ett par vänner och tjabba skit och på måndag tar vi en tur till ge-kås! Jag har också kunnat börja spela lite smått efter att ha haft säkert över en månads uppehåll. Mitt mål är att hinna klara Oblivion innan året är slut, helst assassins creed unity med men det är inget jag räknar med.
Nu ska jag nog se ifall jag fått svar från furniturebox, de har ännu inte fixat min möbel och nu har jag kontaktat dem för fjärde gången och ska se hur de tänkt kompensera mig, för det är inte okej att beställa en möbel i jul och inte ha den färdig till påsk, det är absolut inte okej!
// Patricia
