Ja, jag har varit borta länge. Jag är trött. Tror det är ett rätt så frekvent återkommande ord i min blogg. Trött. Vänner som pratar med mig får också höra ordet ofta. Trött. Min position på jobbet är allt annat än en dans på rosor och ansvaret tär på mig mer än vad jag trodde. Arbetsdagarna är 8,5 (stägningspass) eller 9,5 (öppningspass) långa och efter dem är man oftast så trött att man vill däcka direkt när man kommer hem. Mitt schema ser ut som så att varanann vecka jobbar jag 46 timmar och nästa vecka jobbar jag mellan 20 - 30 timmar. De veckorna jag jobbar 46 timmar är jag riktigt trött, de andra veckorna är ok, de är uppfriskande för det är inte alltid jag behöver jobba chefspass. Känslan att kunna gå från jobbet i tid utan att behöva ta ansvar för passet är så skönt, för det är just ansvaret att få allt klart i tid som är jobbigt.
Sommarsäsongen har inneburit mycket ups and downs för oss. Vissa dagar har vi stått med kö utanför dörrarna och bara två kassor öppna. Ibland slår alltså bemanningen helt fel och det kommer mycket mer än vad vi räknade, sådant är ibland svårt att förutse tyvärr... Under passets gång ska vi dessutom hinna med en rad sysslor som gör att nästa passchef som kommer in bara ska kunna tuta och köra (och i sin tur förbereda för nästa passchef). Hinner vi inte klart med dessa sysslor under vårt pass måste vi stanna efter arbetstid och göra det. Vi får självklart betalt, tro inte annat, men när man redan jobbat hårt och länge (för har man inte hunnit göra allt är det för att vi haft för mycket gäster och för lite personal) så är man trött och sliten och det enda man vill är att få åka hem.
MEN! Jag har nu en månad kvar på Max, jag har lämnat in min avskedsansökan som träder i värk den 30 augusti. Den 31 är jag elev på högskolan i Halmstad och kommer så vara i 4 år tills jag är en färdigutbildad grundskollärare! Det är en dröm som blir sann för min del och jag är supertaggad! Jag älskar mina kollegor på jobbet men tyvärr känner jag att ett serviceyrke inte passar mig längre. Jag är allmänt bitter och grinig och jag orkar inte med mig själv längre. Jag kan inte stänga ute stressen och negativiteten längre, tyvärr.
På tal om jobbet, jag reagerar på något väldigt lustigt. Det är ju sommarsäsong och juli är vår toppmånad då de flesta har semester då. Gissa när folk är som mest stressade? Jo, just det, juli, under sin semester. People, jag vet inte hur ni är, men under min semester slappnar jag av! Jag tog mig tid med allt just för att jag hade tid! Jag gjorde mycket, men jag stressade aldrig, jag hann det jag ville för att jag planerade väl och hann jag inte en sak någon dag så grämde jag mig inte utan gjorde det en annan dag. Med andra ord: Totalt stressfritt. Tyvärr verkar ju många tänka tvärtom: man ska klämma in så mycket som möjligt och helst idag. Folk stressar ihjäl sig och det är tragiskt att se. Jag tycker synd om dem som stressar så här, samtidigt är det självförvållat och således kan jag inte göra annat än att se på alla de hundratals människor som dagligen passerar mig i stress. Jag kan le och önska dem en trevlig dag, men jag kan inte ge dem det lugnet som deras själ behöver.
Det kan de bara själva göra
// Patricia
