Idag hade vi ett otroligt tråkigt samtal med Jaydens förskola. Jag tänker inte gå in på detaljer av hänsyn till personalen, men problemet bottnar i att Jayden inte känner sig trygg. Personalens lösning innehållet inte ett sätt att göra Jayden trygg, utan förskjuter snarare problemet. Det värsta med den här lösningen är att de tar 0 % ansvar för faktumet att det mest dyrbara i mitt liv inte känner sig trygg hos dem. Det är A till O när man lämnar sitt barn på förskola att det ska kunna känna sig tryggt. Jag har ändå frågat dagligen hur det går och vad han har för sig och de har alltid sagt att det går bra, att han är lite ledsen när jag går men att det går över när han får tänka på annat. Idag släppte de alltså en bomb om att han ett längre tag betett sig på ett vis som tydligt visar att han är osäker och otrygg, vilket fick mig att bli otroligt ledsen. De handlar alltså inte bara om ett otrygg barn, utan även om lögner från personalen.
Så hur känner jag just nu? Jag har otroligt dåligt samvete över att vi bytte förskola. Vi fick visserligen köra till den förra och det gjorde Jayden grinig, men väl där var han uppskattad och omtyckt. Det nya förskolan beskriver som ett problem tyckte den förra var ett privilegium. De älskade att få Jayden att känna sig trygg och uppskattad. Jag älskar verkligen den förskolan och den personalen, men det fungerade bättre för våra liv att byta, så vi gjorde det. Nu önskar jag att vi aldrig gjort det. Jag vet ju inte ens hur länge Jayden känt så här. Nu när jag ser tillbaka ser jag givetvis tecken. Extra gosig, otroligt grinig när vi försökt gå ifrån honom och mer trotsig. Jag tolkade det som att han kommit in i trotsåldern och har tacklat det med rutiner och hårda regler, men nu känner jag i magen att dessa beteenden bara är symptom på hans otrygghet... Jag skäms över att jag inte märkte något tidigare. Och jag känner mig misslyckad som mor. Varför skriver jag ut detta? För jag anser det är viktigt att vi vågar prata om sånt här.
Vad händer nu? Jag ska föreslå en lösning till personalen, kompromissa med vad de sagt (även fast de inte får bestämma sådana saker...) och förklara hur otrygg jag känner mig när jag får veta hur osäkert mitt barn känner sig. Deras sätt att hantera mitt svar kommer avgöra hur jag för ärandet vidare. Förhoppningsvis löser allt sig och Jayden kan börja bygga upp sin trygghet igen. Jag kommer kämpa stenhårt för honom, ingen ska få hindra mig från att få min son att må bra igen!
// Patricia
